Hemma igen trots allt. Bestämde mig för att gå de där 20metrarna tillbaka till mig eget lilla krypin. A verkade inte på de bästa humöret, och kanske behöver han lite tid för sig själv. Ni vet de där humöret då man bara är dryg. Eller bara, men det vänder så snabbt. Från att pussas och kramas och skratta till att bara vara tyst och nästintill okontaktbar. Kanske har något hänt, kanske behöver han bara vara lite ensam.
Jag sa iallafall att han är mer än välkommen hit till mig sedan, eller tvärtom. Bara att säga till. Min lilla A.

Han är bra fin han. Han är en såndär som behandlar sin tjej som en prinsessa. Hon ska känna sig speciell i hans sällskap. Hon ska märka att hon betyder mycket för honom. Det är precis det sortens kille jag behöver. Killen som alltid finns där, bryr sig när det behövs men som också kan hålla ett avstånd. Inte sätter för mycket press på mig.

 

Drömkillen, helt klart! Är så himla glad att jag träffade honom! Alla har sina baksidor, självklart. Men han har så mycket som väger upp de där "dåliga".

 

Min fina Alexander.