Judoträningen gick super och det regnade inte ens när vi gick dit! Bäst! Efter träningen stannade vi kvar och körde lite fys med tränaren. Satan så jobbigt, men vilken känsla efteråt. Känslan av att orka, känslan av att vara genomarbetad. Lär sova ganska skönt inatt!

Tittade nyss på A Minute In New York med min lillebror. En väldigt rolig film med Mary-kate och Ashley Olsen. Den handlar om den där "klyftan" man kan få mellan sig själv och sitt syskon. Hur man liksom glömmer bort varandra, fast ändå inte. Jag tänker alltid på mig själv när jag ser den. Hur jag ibland nog inte är riktigt rättvis mot mina småsyskon och hur jag kommer sitta och tänka tillbaka på det här när jag blir äldre och undra, varför sa jag de där orden? Men jag börjar skärpa mig, visst kan jag vara lite onödigt irriterad ibland eller så, men vi har ett ganska speciellt band... Det är svårt att förstå sig på även för mig. Vad som också är svårt är att tänka sig hur mycket vi har gått igenom tillsammans, men också var och en för sig. Jag missade Thomas och Anna's 2 första år i livet. Och med tiden har jag blivit allt mer "självständig", velat klara mig själv. Jag vill inte att någon ska "hjälpa" mig, eller tycka synd om mig. Jag ville inte att Thomas och Anna skulle se det så jag tog distans. Och nu är det svårt att närma sig igen...

Alltså vad ni än gör. Håll er nära eran familj. De är ju ändå dem som alltid finns där, de du alltid kan vända dig till. Vänner kommer och går, men familjen består.