Jag har haft en sådan vän - ja ni läste rätt, har haft... Han - ja ni läste rätt igen, Han var min allra bästavän. Det vore att ljuga om jag sa att jag någonsin har haft en bättre vän. no offense! Vår vänskap började med ett simpelt sms - jag visste inte ens vem han var när han smsade mig första gången och berättade att han hade sett mig i skolkatalogen och sedan frågat alla han kände som möjligvis kände mig om mitt nummer. Dessa sms utvecklades och han vart min bästavän, min bror, mitt allt. Vi hade våra komplikationer och varjegång kändes det som att någonting inom mig dog. Jag klarade inte av att bråka med honom eller se honom ledsen. Våran vänskap avslutades när häxan kom in i hans liv. Jag avskydde henne över allt annat - läs avskyr. Hon tog mitt liv i från mig. Min drivkraft. Jag gick in i depression, jag mådde riktigt dåligt psykiskt och gick ner mycket i vikt pågrund av jag knappt åt mer än lunchen i skolan men tränade väldigt mycket. Jag var tvungen att fortsätta gå till stallet, fortsätta gå till skolan, fortsätta gå upp på mornarna. Jag ville inte att folk runt omkring mig skulle få veta hur söndertrasad jag är. Nu undrar ni säkert- skärde hon sig? Svar nej. Jag tror aldrig att jag skulle göra det.. och folk skulle se. Se att jag mådde dåligt och det var det sista jag ville. Jag levde vidare mitt liv och jag försökte desperat få tag på mitt liv igen, det vill säga min bästavän. Men han var inte tillåten att prata med mig längre, det har hänt att vi har sms:at i smyg, men det har alltid slutat med att hon har tagit hans mobil och messat med hans nummer, sagt saker som har gjort mig så sjukt ledsen. Det har hon gjort flera gånger, jag har trott att det har varit han tills hans lillbror har messat och berättat sanningen. Så här är det än idag. Vi hade kontakt för inte så länge sedan men det slutade med att han berätta att han inte kunde smsa med mig, han hade inte tillåtelse till det. Nu undrar ni kanske varför han håller sig kvar vid den där häxan. Vet ni, det undrar jag också. Jag saknar honom så sjukt mycket, jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig till sömns pågrund av att jag saknar honom. Det gör ont inom mig att tänka på honom och jag har i 1½ års tid försökt glömma honom men varjegång jag är ens i närheten av att lyckas dyker någonting upp och påminner mig. Sist var det han. Han åkte förbi mig på sin moppe och vinkade till mig.. Jag var nära på att svimma av glädje, hopp och sorg. Jag var tillochmed tvungen att sätta mig ner på trottoaren. haha lol.

 

Alltså om ni någonsin har en sån här vän, hål fast vid denne! Håll så jäkla hårt ni bara kan! Jag lovar er att ni inte vill förlora den! Jag hoppas än idag att jag någon gång i mitt liv ska få återförenas med min bästevän. Neversaynever, right? I just have to Believe.