Alla boxar var redan fixade när vi kom till stallet, allt vi behövde göra var att ge Milton hö och fylla upp vatten åt alla hästarna. Annars var det bara att ta in hästarna och hoppa upp! Anna red Strumpan idag, Thomas red Candle och jag Witezz. Vi red en lite längre runda där det finns sträckor för långa canter galopper men ändå utrymme för mycket skritt och trav, en långritt helt enkelt.

 

Witezz skötte sig högt över förväntan! Jag började jobba lite smått med henne vid framskrittningen och hon kändes tung och allmänt motsträvig. Det kändes som att dagens form skulle bli ett hopplöst fall men jag gav inte upp. Jag plockade upp henne och släppte, plockade upp och släppte. Jag gjorde övergångar här och var - skritt, halt, skritt, halt, trav, skritt... - Jag vill känna att hon var framme för skänkeln, att hon lyssnade på mig och att i var ett team. Till slut började allt lossna. Witezz vart mer bärig, hon skrittade på i ett ordentligt tempo och jag kunde nästan släppa tyglarna. Jag tror aldrig att hon har gått såhär bra med mig på en uteritt. Därför förtjänade hon sträckor där jag bara släppte henne, sträcker där vi skritta och trava på hel tygel.

 

Galoppen var nog min favorit del vad gäller uteritten. Första galoppen vi tog var inte alls kul. Hon drog och slet i bettet. Ökade hela tiden och lyssnade inte alls. Nu undrar ni - hur kan det här va din favorit del? -  jo för att mellan första och andra galoppen bestämde jag mig för att så här får det inte gå till. Jag jobbade ihop Witezz i en ordentligt form, fick henne ordentligt fram för skänkeln och fattade galopp. Jag satt ner, höll om med benen och red. Efter lite protest från Witezz släppte hon allt. Hon släppte alla tankar på att streta emot och vi vart ett team, det var som att hon förstod att det kan vara lite kul att göra som matte vill också. När hon släppte allt och bara lyssnade på mig kunde jag ge henne längre tyglar och låta henne sträcka på sig, utan att hon för den delen ökar galoppen. Witezz frustade ett antal gånger, och ni vet alla vad jag tycker om frustningar!

Hela ridturen var bara så himla mysig! Det var jag och min älskade polle tillsammans med mina mindre syskon på deras pollar! En familjegrej som inte händer allt för ofta! Vi pratade om allt, vri tjafsade inte minsta lilla och dessutom skrattade vi mycket! Det var bara härligt! Det var en sån där ritt som inte kommer gå att återskapa någon annanstans än i våra minnen.