När jag på senare år har förändrats så otroligt mycket i mitt sätt att vara kring hästar, och framför allt mitt sätt att tänka kring hästar så har självklart annat inom mig förändrats också... Där i bland mitt mål med ridning. 

 

Jag va, precis som många andra, en sån där ryttare som drömde om SM, EM, VM. Drömde om att få hänga med de stora ponnysarna. Jag drömde om dressyträningar 4 dagar i veckan, benlindor och matchande schabrak med en snobbig märkes piké och de absolut allra dyraste grejerna. En Charles Owen hjälm och en spooks kavaj, snygga Jan Brink kollektionen, helt på hela hästen. Men det har ändrats... och snälla, missförstå mig rätt, jag drömmer fortfarande om att ta mig så absolut långt som möjligt, med fin utrustning och ordentlig träning men på helt andra villkor.

 

Jag vill ta mig så långt som möjligt tillsammans med Witezz. på bådas villkor. Jag vill inte lämna en L:C/L:B fören den klassen känns bra. Jag vill inte hoppa 80cm fören 60cm känns bra. Jag vill inte piska eller sporra henne runt banan för vadå, för att jag ska få galoppera min häst runt ridhuset med en blågul rosett?

 

Nä, jag föredrar att galoppera runt ridhuset tillsammans med Witezz, med våran blågula rosett. Jag föredrar att rida ut från banan med ett leende även om det faktiskt gick riktigt kasst, för någonting var ju rätt! Jag tvingade inte Witezz, jag sparkade inte Witezz, jag röt inte åt henne utan jag skrattade bort problemet och red vidare till nästa moment!