Det absolut härligaste som finns...
...måste vara att höra sin häst frusta!
I fredags skrittade jag lite på Preztige på volten och gjorde, ja ni vet, det vanliga - övade på skritt och halt övergångar. Ville att han skulle lyssna så mycket på min röst som möjligt och att jag knappt skulle behöva hålla i tyglarna eller trycka med skänkeln för att han skulle stanna. Tror ni inte då att mitt i allt det där kommer en frustning, och en till, och en till! Känslan i min kropp går inte att beskriva. Att höra Preztige frusta under en ridtur för första gången var som att höra ljudet av väldigt mycket pengar i spargrisen. Lycka i allra högsta grad!
Som en del av er kanske redan vet så sägs det att en frustning betyder att hästen är nöjd, psykiskt avslappnad, trygg och/eller att hästen trivs med tillvaron. Och att då höra detta från en treårig liten pojke vars hals nästan alltid har varit uppspänd, öronen spärrade åt olika håll och stegen väldigt kantiga - det var som att öppna sina paket på självaste julaftons morgon.
I och med frustningarna började även stegen bli mer rytmiska, Preztige sökte sig neråt och slappnade av i halsen och jag såg även att öronen vart riktade bakåt mot mig, istället för åt alla andra håll och kanter.
Bolle har också visat sina frustningar för mig. Första gången var när vi red på volten. Vi hade gjort våra sista fattningar och jag lät Bolle trava av sig lite på långa tyglar när jag plötsligt hörde någon helkonstigt ljud. Flera frustningar tog det innan jag fattade att det var just en frustning. Min första tanke var "vad sjutton håller han på med? Kvävs han, eller?". Sen gick det upp ett ljus för mig, Bolle kan helt enkelt inte frusta normalt. haha!
Ni vet hur dom flesta hästarna brukar frusta neråt. Det vill säga att dom tar ner huvudet samtidigt som dom frustar långt och långsamt. Bolles frustningar var mer som en nysning som någon håller inne. Mitt i frustningen liksom slänger han upp huvudet. Inte irriterande utan mest för att han nog helt enkelt fortfarande är lite spänd - eller så vart han i början rädd för sina egna frustningar. Nu har nämligen frustningarna blivit lite mer normala, lite mer harmonisk.
Men jag kan fortfarande komma ihåg hur jag skrattade så mycket att jag var tvungen att göra halt med Bolle.
Men jag kan fortfarande komma ihåg hur jag skrattade så mycket att jag var tvungen att göra halt med Bolle.
Trackback
