...ridlektion i ridlektionernas historia - från min och Witezz' sida alltså!

 

Vi red dressyrlektionen idag som om det vore en clearrond tävling. Det var jag, Anna och Lovisa på våra hästar med Sofia som domare och Cissi som sekreterare. Jätte kul idé och en väldigt smart ide, man vill ju presetera liksom!

 

Hur som helst kände jag redan när jag satt upp hur svag jag var i hela kroppen, och det gick t över dressyren. Jag var trött, lätt retlig och orkade inte riktigt hålla ihop henne. Jag slarvade mycket - inte med flit - men jag kunde liksom komma på mig själv med att bara "Ey, vänta. Vad håller jag på med?"

Med andra ord gick båda programen faktiskt superdåligt. L:B1an gick dock sämst. Galoppdiagonalerna var mer som att jag vände rakt igenom, jag var så yr och borta att jag inte märkte att Witezz fattade fel galoppi höger varv, med andra ord red jag förvänd igenom hela galopp delen. Sen vart Witezz ofta lite för låg, lite för rund, men det berodde ju på att jag inte riktigt orkade hålla upp och ihop henne.

L:C1an gick lite bättre, vi red den först så både jag och Witezz var lite piggare. Hon var lite seg för skänkel och liksom gick emot, så i övergångarna på mittlinjen stannade hon nästan... I den ökade traven vart det galoppinslag både i L:C och L:B och i skritten visades knappt någon skillnad. Jag var sur. Jag var trött. Jag var irriterad.

 

Jag skulle kunna säga att allt är Witezz fel idag, men så är det absolut inte. Hon var en stjärna som gjorde så bra hon kunde med tanke på den sura tanten på ryggen. Men det vore också fel att säga att allt endast var mitt fel. Vi missuppfattade helt enkelt varandra. Sånt händer även mellan häst och ryttare - inte bara mellan ryttare och ryttare.