Goals are dreams with deadlines

De senaste dagarna jag har ridit Witezz har jag öppnat ögonen och sett hur långt vi faktiskt har kommit. Hon har gått från en häst som var otroligt ostadig och instabil i munnen till att mäst in till vara orörlig. Hon har gått från att knappt gå frammåt till att jag numera iställer får tänka på tempot, att hon ska vänta på mig. Hon har gått från att inte kunna några trick till att nu kunna tre stycken. Från att inte ens kunna gå först i skritt kan vi nu dundra på i världens fart, för att i nästa sekund rida en ordentlig dressyrgalopp.
 
Det krävs ganska mycket för att inse sådant här, men när man väl gör det blir man bara så lycklig. För inte mindre än två månader sedan (max) hoppade Olli upp och red ut på Witezz en gång, bara för att känna igenom henne lite. Då hade jag lite problem med galoppen och att Witezz inte ville vänta på mitt kommando, utan kastade sig iväg i galopp så fort de andra hästarna gjorde det, ren osäkerhetsgrej som nu är ett minne blott. Olli nämnde dock något annat som var väldigt viktigt, Witezz måste ha mer frammåtbjudning. När vi skrittar fram ibland så sniglar hon fram långsammare än... en snigel. Olli berättade för mig att utan framåtbjudning kommer Witezz att ha mer tid att titta runt på omgivningen och också mer tid att bestämma sig för vad som är läskigt och inte. Det vill säga - vad kan hon gå förbi och vad kan hon inte gå förbi.
 
När Witezz hade sin lilla viloperiod mitt i sommaren så skrev jag upp en del mål som jag ville nå. Jag ville ha en nystart med Witezz när jag satte igång henne igen. Jag bestämde mig för att satsa, satsa 110% hela tiden och göra allt för att uppnå de här målen. Jag tog fördel av dom 3 veckor med skritt vi hade framför oss och bestämde att från och med nu är det slut på sniglandet.
 
När jag idag, och den senaste veckan, har ridit Witezz har jag lagt märke till sånna här små grejer såsom att jag inte längre behöver sitta och trycka fram Witezz varannat steg. Tvärtom måste jag ibland stanna för att vänta in hästarna bakom mig för att hon skrittar snabbare. Witezz galppfattningar är så rena och fina dom kan bli och en häst framför skulle kunna galoppera iväg i full fart utan att Witezz flyger efter. Tolka mig rätt; självklart taggar hon till och studsar på stället etc. Men jag har nu mera kontroll över henne hela tiden.
 
Min lilla tjej har blivit så stor och vi har utvecklats så mycket tillsammans! Hon är inte den treåriga lilla flicka jag satte mig på är inte längre där. Hon har blivit något så mycket finare, och längre ska vi gå! Jag tror att det är så himla viktigt att ta sig sånna här stunder där man bara tänker igenom vad man faktiskt hade för mål, och vilka som är uppnådda. Det gör en så otroligt lyckligt och motiverad att fortsätta när man en gång har lyckats med något. Så lova mig det. Jag utmanar er att ta er en riktigt funderare. Vad hade ni egentligen för mål? Är målet uppfyllt, isåfall vad är nästa steg. Om det är inte är uppfyllt - varför är det inte det? Är målet för högt eller har jag inte kämpat tillräckligt mycket? Ifall ni känner för att dela med er så vet ni vart ni ska trycka!
 

Publicerat den 2013-10-09 - klockan 21:43:21






Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din email:


Din blogg:


Din kommentar:

Trackback