Så himla överlycklig
Ibland har man bra tur i världen och trots att jag inte kan berätta för någon som bubblar jag av skratt mest hela tiden. Jag vet att möjligheten finns att just du läser detta och isåfall vill jag ännu en gång säga tack. Hela magen var och är fylld med fjärilar och jag skulle vilja skrika det, rakt ut! Tack så mycket!
Jag är väl ungefär såhär glad just nu!!!
2015-03-28 - 20:05:10
Hästar är levande individer
Jag läser just nu psykologi 2b som kurs på gymnasiet och i och med en resa vi ska göra till Auschwitz i vår så pratar vi väldigt mycket om kriget och propagande med mera. Idag pratade vi dessutom lite om hur man blir en torterare. Mycket experiment har gjorts på detta och man har alla kommit fram till att vem som helst kan bli en torterare. Vi pratade hur som helst lite allmänt om tillvägagångssätt, vad som utmärker en torterare och så vidare och när läraren fråga oss om vi hade några tankar kring detta kunde jag faktiskt inte låta bli att säga:
"Det här får mig att tänka så otrolig mycket på djur, speciellt hästar. Hur vi människor bryter ner dem tills inte minsta lilla egna vilja syns och sedan formar vi dem till precis vad vi vill ha dem..."
Hela klassen bara gapade. Ingen där hade förut tänkt på detta. Ingen hade ens reflekterat över tanken att en häst är lika mycket individ som de stackarna som under något världskrig har blivit torterade till att bli en torterare. För det är faktiskt så det är i många fall. Man har alltså gjort en utsållning efter utsållning efter utsållning för att hitta de mest lämpliga till att bli hjärntvättade och sedan omformade till att tro att det är rätt att slå någon, rätt att döda någon.
Jag önskar att jag hade haft ett bättre tillfälle att verkligen utveckla mina tankar, men läraren verkade sannerligen imponerad men jag är faktiskt besviken. Jag är jätte besviken över att faktiskt ingen i min klass ens har reflekterat över detta. Sen säger jag verkligen inte att alla är såhär, men kan någon här ärligt säga att dem aldrig har gjort någonting för att tysta ner sin häst när denne velat uttrycka något?
Vad skiljer egentligen oss ifrån dem mer än att vi inte vill att vår häst ska döda? När ska hästmänniskor inse att det finns bättre, snällare och enklare sätt att komma överens med sin häst?
2015-01-27 - 21:46:00
Börja om från början
I och med att jag slutade rida så sålde jag också iväg de mesta utav mina grejer. Kvar har jag bara ridbyxor, jacka, ett par strumpor, min hjälm samt min ryktlåda. Therefor, I need a pair of shoes.
Eftersom att jag ännu inte vet hur seriöst detta kommer bli så funderar jag på dessa skor från hööks. Ett helt okej pris och dom var ju faktiskt riktigt snygga. Någon som har dessa eller vet hur bra, eller dåliga, dem är?
2015-01-25 - 23:29:26
I've made my desicion
Någon gång denna vecka ser ni mig på hästryggen igen, eller ja. Iallafall ifall ni tar er till det stallet jag tänker rida i ett tag framöver, haha. Annars får ni visualisera mig på ett jättefint svart/brunt halvblods-sto.
Vi har inte bestämt någon dag, men jag har iallafall bestämt mig för att försöka ta mig tillbaka till hästrna på något sätt. Jag är fullt medveten om att det inte på något sätt kommer bli som förut, men jag kommer ha en bra vän, en jätte fin hästhäst och massa gröna (just nu vita..) ängar och vallar att rida på! Kan det bli bättre just nu?
Ska försöka få mig en bild på fina Corint som hon heter, meanwhile hittar ni mig på gymmet. Det är där jag hänger nu mera!
2015-01-25 - 00:03:16
I have to admit
Helt hästlös har jag faktiskt inte varit utan för cirka 1,5 vecka sedan satt jag faktiskt i sadeln... Jag får faktiskt ganska många förfrågningar från diverse stall om jag är intresserad utav att rida någon häst, både för en kort tid och för en längre tid. Några har jag tackat nej till och några har jag bett att få fundera.
Men det är ett väldigt känsligt ämne för mig, det här med hästar... Efter nio år på Granö så kändes det stallet som mitt egna hem. Som mitt egna stall. Jag var där 5 dagar i veckan och då handlade det inte bara om att rida min häst, mocka hennes box och sedan ta bokxen hem utan då fixade vi med alla hästarna. Jag hade också en "egen" häst. En egen häst som bara jag red, som jag bestämde över och som jag själv fick sätta målen för. Ville jag rida medelsvår A eller ville jag mulla runt i skogen och trickträna mest hela dagen?
Men det är ett väldigt känsligt ämne för mig, det här med hästar... Efter nio år på Granö så kändes det stallet som mitt egna hem. Som mitt egna stall. Jag var där 5 dagar i veckan och då handlade det inte bara om att rida min häst, mocka hennes box och sedan ta bokxen hem utan då fixade vi med alla hästarna. Jag hade också en "egen" häst. En egen häst som bara jag red, som jag bestämde över och som jag själv fick sätta målen för. Ville jag rida medelsvår A eller ville jag mulla runt i skogen och trickträna mest hela dagen?
Att gå från en egen häst till medryttarhäst. Det är ett tufft val. Att gå ifrån den friheten jag ändå hade till att inte själv få bestämma om jag ska rida ut eller rida på volten, om jag vill rida ut och bara chilla och ha otroligt roligt eller om jag vill rida ut och arbeta hästen.
Jag får umgås med hästarna,och tro mig, jag behöver hästarna. Men samtidigt vet jag inte om jag kommer klara av alla dessa "strings attached"... Jag står inför ett svårt val. Men har bestämt mig för att prova på lite. Därför kommer jag från och med nästa vecka att rida min gamla tränares häst. Henne kommer i väl ihåg? Det känns bra hittills, jag känner ju henne bra och hon känner mig. Hon tränade ju mig och Witezz så dom vet jag vill och inte, hur jag rider och hur långt jag har kommit likom, sen får vi se vad det blir utav det!
2015-01-18 - 21:58:18
Är det möjligt?
Är det möjligt att blogga om hästar utan att man för tillfället har någon som helst kontakt med dem?
Vad tycker ni?
Vad tycker ni?
2015-01-18 - 13:30:00
Jag börjar om
Jag har som tidigare sagt lämnat denna bloggen bakom mig men kom tillbaka idag bara för att säga att jag börjar om. Ni kan nu hitta mig på www.norinjonna.blogg.se. Det är en "jag skriver vad jag vill, när jag vill" blogg och jag hoppas att ni följer den lika villigt som denna trots avsaknaden på hästar.
Jag saknar er, hästarna och bloggandet och vi tar en sak i taget!
2015-01-05 - 18:14:35
My worst enemy is my memory
Kommer man någonsin ifrån den här saknaden. Kommer jag någonsin kunna släppa taget om dessa 9 år av blod, svett tårar och skratt? Jag ljuger om jag säger att jag inte fortfarande ligger sömnlös om nätterna, att jag inte allt för ofta tittar igenom bloggen, tittar på de bilder från dessa 9 år som hänger överallt i mitt rum eller läser på pokalerna som står på fönsterbrädan.
Jag saknar hästarna, Witezz, något otroligt mycket. Jag saknar att byta strumpor sjuttongånger för att man ännu en gång har trampat i leran. Jag saknar de sena kvällarna och tidiga mornarna, jag saknar att frysa om fötterna så mycket att man frågar sig själv om dem finns kvar. Jag saknar till och med att sopa stallgången för femtioelfte gången samma dag.
Men mest av allt saknar jag att gå mot hagen och mötas av dessa fridfulla, glädjefyllda ögon som kan lysa upp hela livet även i de mörkaste stunderna. Att få borra in huvudet i vinterpälsan och bara andas in lycka. Alla skratt man har fått uppleva när saker inte riktigt gått som man har velat.
Men mest av allt saknar jag att gå mot hagen och mötas av dessa fridfulla, glädjefyllda ögon som kan lysa upp hela livet även i de mörkaste stunderna. Att få borra in huvudet i vinterpälsan och bara andas in lycka. Alla skratt man har fått uppleva när saker inte riktigt gått som man har velat.
Alla gånger Witzz nockade mig i hopp om att få godis, alla gånger hon i princip slog knut på sig själv ihop om den där lilla godis biter. Alla gånger vi har tittat på Strumpans uppspända mule och jagat henne tusentals varv i hagen i hopp om att hinna träna både henne och de andra hästarna. Alla gånger man har plockat både det ena och det andra ur Candle's tjocka man. Alla timmar man lagt ner, alla bussresor vi åkt. Witezz var min, och just nu skulle jag kunna ge vad som helst för att få klappa hennes hals igen. Tänk ändå att dom kan lämna ett sådant spår i våra hjärtan. Dessa fyrbeningar utan egenskapen att prata med ord.
Jag gråter många kvällar. Jag kan inte längre vistas bland hästar och försöker i allra högsta grad att undvika det också. Allting påminner för mycket om de 9 år jag har levt tillsammans med mina allra bästa vänner och jag kommer aldrig någonsin glömma dem. Jag vill inte glömma dem, kanske bara inte sakna dem lika mycket.
2014-11-05 - 19:55:00
