Kommer man någonsin ifrån den här saknaden. Kommer jag någonsin kunna släppa taget om dessa 9 år av blod, svett tårar och skratt? Jag ljuger om jag säger att jag inte fortfarande ligger sömnlös om nätterna, att jag inte allt för ofta tittar igenom bloggen, tittar på de bilder från dessa 9 år som hänger överallt i mitt rum eller läser på pokalerna som står på fönsterbrädan.

 

Jag saknar hästarna, Witezz, något otroligt mycket. Jag saknar att byta strumpor sjuttongånger för att man ännu en gång har trampat i leran. Jag saknar de sena kvällarna och tidiga mornarna, jag saknar att frysa om fötterna så mycket att man frågar sig själv om dem finns kvar. Jag saknar till och med att sopa stallgången för femtioelfte gången samma dag. 

Men mest av allt saknar jag att gå mot hagen och mötas av dessa fridfulla, glädjefyllda ögon som kan lysa upp hela livet även i de mörkaste stunderna. Att få borra in huvudet i vinterpälsan och bara andas in lycka. Alla skratt man har fått uppleva när saker inte riktigt gått som man har velat.

Alla gånger Witzz nockade mig i hopp om att få godis, alla gånger hon i princip slog knut på sig själv ihop om den där lilla godis biter. Alla gånger vi har tittat på Strumpans uppspända mule och jagat henne tusentals varv i hagen i hopp om att hinna träna både henne och de andra hästarna. Alla gånger man har plockat både det ena och det andra ur Candle's tjocka man. Alla timmar man lagt ner, alla bussresor vi åkt. Witezz var min, och just nu skulle jag kunna ge vad som helst för att få klappa hennes hals igen. Tänk ändå att dom kan lämna ett sådant spår i våra hjärtan. Dessa fyrbeningar utan egenskapen att prata med ord.

 

Jag gråter många kvällar. Jag kan inte längre vistas bland hästar och försöker i allra högsta grad att undvika det också. Allting påminner för mycket om de 9 år jag har levt tillsammans med mina allra bästa vänner och jag kommer aldrig någonsin glömma dem. Jag vill inte glömma dem, kanske bara inte sakna dem lika mycket.