För några år sedan var jag precis som vem som helst. Mina mål var att bli absolut bäst och jag var beredd att göra precis vad som helst för att ta mig dit, med undantag för den otroligt lata människa jag kan vara. Jag var i alla fall helt inställd på att bli en dressyrryttare utav allra högsta grad men sedan hände någonting.

Lycka blev viktigare än framgång, Gemenskap blev viktigare än blågula rosetter. Hästen blev viktigare än ryttaren. Witezz, Candlelight och Strumpan är inga tävlingsmaskiner, de är mina kompisar och tillsammans åker vi på tävlingar och gör vårat yttersta. Ibland vinner vi och ibland vinner vi inte, that's life och jag försöker att lära utifrån alla misstag jag gör. För så är det, i 99.99% utav alla fall så hade ryttaren kunnat göra någonting för att förhindra eller förebygga en kommande situation. Oftast är det dessutom vi som är upphovet till de situationer vi hamnar i pågrund utav dubbla, otydliga eller orimliga signaler.

Om det är någonting jag kommer att värdera, både hemma och på tävlingsbanan, i år så är det att ha kul. Det absolut viktigaste för mig kommer at vara hästens inställning och vad jag kan ändra för att ge ett positivare intryck på träningen. Jag vill att hästarna ska vilja komma in, vilja umgås med mig och vilja lyssna på mig. Självklart kommer dem inte alltid att vara nöjda med uppgiften jag ger dem men då avslutar vi med något som jag vet påverkar deras uppfattning om att komma in i stallet eller träna på banan!

 

Jag tycker att detta är så otroligt viktigt! Hästarna har egentligen aldrig bett om att bli tämjda, aldrig bett om att bli ridna, aldrig bett om att bli omhändertagna men dem ställer upp på det, för att dem vill vara med oss! Självklart tror jag att hästen är tacksam för mat i krubban och tak över huvudet men vi ska vara lika tacksamma vi över att de överhuvudtaget låter oss finnas i deras värld.

Håller ni med, eller har ni någon annan åsikt?