Såhär mitt i övergången mellan höst och vinter måste jag bara få uttrycka hur mycket jag längtar tillbaka till sommaren, till alla dagar i stallet och framför allt tävlandet. Fick lite utav en överrumplande längtan igår när jag helt plötslig fick ett otroligt sug efter att tävla ponnytrav. Känna farten, se musklerna spela och veta att om jag och hästen är ett, gör rätt och vill det här så finns det så gott som alltid en chans att klara detta!

Mina ponnytrav mål för 2013 var att sänka båda hästarnas rekord. Candlelight som tidigare sprang på tiden 1.53.1 minuter lyckades ganska så tidigt på säsongen sänka till under 1.50, vilket var målet för den här säsongen!
Strumpans tid innan säsongens start var 2.05 och även om vi visste att tiderna fanns inom henne, och att målet var att sänka henne under 2minuter så var iallafall inte jag beredd på att hon bara tjoff, pang, bom skulle sänka det med 5 sekunder.

Jag älskar att köra ponnytravet, älskar att känna hur hästarna vill springa, vill vinna och vill visa vad dem kan. Vad jag också älskar med ponnytravet är att den här grenen handlar om hästen. När man pratar om olika förebilder inom travet så pratar man om hästen. När vi pratar och lägger upp taktik så utgår vi ifrån hästarna. En duktig kusk är inte duktig utan en duktig häst. Det här täcker förstås inte hela ponnytravet och det finns garanterat kuskar som slår fram sina hästar och hästar som inte vill springa, men änså länge är detta min bild av det hela och helt ärligt så vill jag att den förblir så.

Jag tycker såklart om dressyren väldigt mycket också, det är något jag vill satsa på med Witezz och hon kan komma långt. Våra mål för det här året var att komma ut på tävlingsbanan och andas tävling. Vi ville komma igenom ordentliga rundor, känna gemenskap och ha roligt med rundor över 60%. Vad kan man säga, vi har stött på både motgång och framgång. Jag har ridit ut från banan med tårar och leenden, skuldkänslor och glädje., procent nere på 40 och procent över 70. Men dressyren är en helt annan atmosfär att andas i. Allt handlar om att vinna. Allt handlar om att visa upp vad ryttaren kan och det är inte jag. Jag vill inte sporra runt min häst, jag vill inte ryta och skrika, trots att jag gör det ibland. Jag vill skratta bort felen och träna vidare, vilket jag också gör.

 

Jag vet inte ifall mina känslor för de olika sporterna beror på de olika resultaten och framgångarna för mig eller om det är omgivningen. Jag älskar att tävla, det är säkert! Jag älskar att rida in på banan med Witez och bara ge järnet lika mycket som jag älskar att köra igenom defileringen med Strumpan eller Candlelight. Men ändå är det allt som oftst ponnytravet jag tänker på när jag tänker tävlingar och sommar - det kan ju dock bero på att jag har startat bra många fler lopp än dressyrklasser!