Första gången jag "på riktigt" var i kontakt med Witezz var under inridningen. Jag var den första och ända som hängde på Witezz och jag var också den första som satt på henne och skrittade. Precis då hade jag inga planer alls på att ta henne under mina vingar. För mig var det bara chansen att få prova nått nytt - det vill säga, få vara med under inridningen av en häst.

 

Olivia tog över härifrån och var den som först travade och galopperade på Witezz, men hon "tröttnade" snabbt då Witezz inte var hennes typ av häst. Jag fick hoppa upp och rida henne själv några gånger - och jag var fast! Hon var min drömponny. 

Hon var bokstavligen allt jag hade kunnat drömma om - en försiktig liten flicka, lätt att förhandla med och söt som en cupcake! 

 

Jag började rida Witezz kontinuerligt flera dagar i veckan och för varje ridtur vart jag mer och mer bestämd om att den här ponnyn ska inte säljas, hon ska bli min. Jag gjorde allt jag visste att jag kunde göra. Gjorde allt jag vart tillbedd att göra, skapade inga onödiga tjafs, utan bet ihop och körde på. Jag försökte med engagemang visa olivia att den här hästen vill jag ha kvar! Och en dag kom Olli upp på loften där jag har mina stallkläder. Jag hade precis bytt om och Olli sa at hon ville prata lite med mig.

Nervositetens fjärilar flög runt i magen på mig "Vad har jag gjort nu? Jag som har gjort mitt bästa".

 

Jag behövde inte oroa mig, Olli ville bara berätta att hon hade märkt att jag tyckte om Witezz, mycket. Hon sa att vi kan ha kvar Witezz - på ett villkor. "Hon är ditt ansvar nu, se det som en egen häst. du tränar och sköter henne dom tider du är här. Så länge du gör ett bra jobb, får hon vara kvar."

Jag kan inte ens nu, efter 1 år beskriva den känslan. Jag var superdupermegagladochsupermegaupprymdpåsammagång!

 

Från och med den dagen har Witezz och jag haft våra ups & downs, ibland har utvecklingskurvan gått spikrakt uppåt för att nästa dag gå spikrakt neråt.  Jag och Witezz har tillsammans växt upp, vi har gjort misstag, vio har missförstått varandra men vi har haft så jäkla kul tillsammans!

Vi började ridalektioner för Sofia, som har varit, och är, en väldigt stor hjälp i vår utveckling. Olli har alltid funnits där och sagt att jag måste ändra på ditten och datten. Och tillsammans har vi nu kommit dit vi är idag - och längre ska vi gå!

 

Olli har sagt att anledningen till att hon inte längre vill rida Witezz är inte bara för att "Witezz inte är hennes typ av häst", utan för att hon vill att jag ska kunna ta åt mig äran av Witezz utveckling. Hon vill att jag ska kunna säga - det här har jag gjort. Och det tackar jag för. När jag tittar tillbaka på bilder och kommer ihåg min känsla när jag tog dom - "åh, titta. Witezz går i form" - och tittar på bilder nu och kan säga "Titta. Witezz går i form". Det är då jag inser att jag kan, hon kan - Vi kan!

 

 

Jag och Witezz kämpar vidare. Vi kämpar vidare med dressyren, med hoppningen, med trickträning och med vårt band. Och jag blir så himla glad när jag tänker på att jag i framtiden kommer kunna säga att jag har åstadkommit vad vi är idag!